Text: Mari Pennanen
Svenska studieförbundet har 58 medlemsförbund som tillsammans representerar över 400 000 personmedlemmar och över 1200 andra medlemmar: bland annat föreningar, kommuner och församlingar. Bland dem som har personmedlemmar är det ganska vanligt är att medlemsantalet sakta men säkert går neråt. Förklaringarna är många och överlag ses en trend att färre vill binda sig vid ett medlemskap, hellre vill man bidra med punktinsatser.
Föreningsliv och -engagemang går naturligtvis hand i hand med samhällsutvecklingen i övrigt. Människors vanor och preferenser ändras. Lite karikerat kan man säga att ”förr blev man medlem och var (eller är) det tills man dog”, medan dagens samhällsmedborgare inte vill binda sig genom ett medlemskap eller fasta, och eventuellt tungrodda, uppdrag såsom att vara ordförande, sekreterare eller kassör, utan hellre göra punktinsatser just då det passar en själv och man känner engagemang i någon fråga.
För förbunden gäller det att hitta på sätt att låta människor få engagera sig på andra sätt än genom medlemskap. Det behöver också finnas uppdrag av olika storlek. Många deltar gärna och tar emot det som erbjuds, och tycker att de får ut mycket av att delta. Men en utmaning är att det också behövs personer som kavlar upp ärmarna och hjälper till och förverkligar och gör. Inom förbunden har man också reflekterat över att tiden upplevs som allt mer dyrbar. Det märks till exempel i att människor inte stannar kvar efter ett möte eller ett evenemang för att prata och mingla. Många vill ha korta och effektiva möten.
Samtidigt finns det undersökningar som visar att det totala engagemanget räknat i timmar är minst lika stort nu som tidigare (Se till exempel Kansalaisareenas material). En intressant orsak till varför en del inte gör frivilligarbete, som också kommer fram i Volontärbarometern, är att ingen frågat. Om ingen frågar om man vill vara med, hjälpa till eller bli medlem, så är tröskeln högre.
Flera förbund berättar om att kategorin med personer som är medlem direkt i förbundet och inte i en förening ökar. Ofta är motiveringen att man vill stöda, men inte engagera sig. Vissa medlemsförmåner, som till exempel en medlemstidning, lockar också. Några förbund har fått nya medlemmar på grund av att människor genom medlemskap vill ta ställning – genom att vara medlem i en förening eller ett förbund visar man att man åtminstone passivt stöder ett visst syfte, att man tar ställning för (eller emot) något.
En poäng som lyfts fram i en aktuell artikel i Forum är att det inte handlar om medlemsantal, utan om hur många som är aktiva. Frågan kring hur man definierar ”aktiva” är värd att fundera på. Är man aktiv om man gillar och delar på Facebook? Eller är man aktiv om man kommer med, men bara som deltagare eller åskådare, eller är man aktiv först när man är med och göra något och bidrar? Eller räknas man först när man är inskriven som medlem? Allas insatser räknas, eftersom de gemensamt bidrar mot syftet, men jag tror också att alla borde räknas – alltså att förbund och föreningar har system för och koll på vilka alla som engagerar sig, även om inte alla är medlemmar.
Mari Pennanen är verksamhetsledare på Svenska studieförbundet.
Läs också
Alla mår bra av ett tack - hur tackar förbunden sina aktiva?
