Text: Robert Nilsson
Då arbetet med Framtidsgåvan inleddes fick vi höra från flera medlemsförbund att de upplevde detta tema, testamentdonationer, som kommunikativt utmanande. Det handlar ju om döden. Och döden är en sak vi inte talar om.
Jag förstår detta. Men för mig handlar inte kampanjen bara om döden. För mig handlar detta nämligen precis lika mycket, om inte mer, om livet och dess realiteter.
Ett sätt att hjälpa organisationer är genom att donera till dem.
Framför allt handlar det om att möta en sådan utmaning som civilsamhällets framtida finansiering tillsammans. Då tycker jag vi måste se till alla alternativ som finns.
Vi ville med Framtidsgåvan skapa en kampanj som skulle belysa att det finns flera olika sätt att hjälpa organisationer i civilsamhället på.
Ett sätt att hjälpa organisationer är genom att donera till dem. En typ av donationer är testamentdonationer. Vi ville på detta vis ”avdramatisera” själva begreppet testamentdonationer.
Så först valde vi att öppna upp det faktum att civilsamhällets verksamheter varit en del av det finländska samhället under lång tid. Ambitionen är att de även fortsättningsvis för lång tid framåt ska vara detta.
För att lyckas vara aktiva verksamheter som ger människor mening, stöd, hjälp, tillhörighet och mycket mer så behöver vi stöd, bland annat i form av att människor engagerar sig i våra verksamheter på olika sätt. Ett sätt att engagera sig är genom att bidra med pengar till verksamheterna. Det kan människor göra här och nu men också i framtiden.
Under senare år har antalet personer i Finland som upprättat testamenten ökat. Det kan betyda flera olika saker.
Jag väljer bland annat att se på detta som att människor blivit mer medvetna om de fördelar som finns med att ha "sina affärer iordning". Därför blev det viktigt att Framtidsgåvan också fick ett fokus kring att lyfta det att människor genom ett testamente aktivt kan påverka saker även i framtiden.
Donationer, även testamentdonationer, handlar ofta om att det finns ett känslomässigt band mellan givaren och mottagaren.
Många organisationer i civilsamhället får, eller har fått, testamentdonationer. Inte sällan är det före detta medlemmar som ger testamentdonationer. Inte sällan har dessa före detta medlemmar valt att göra på detta vis för att organisationen spelat en roll för dem - gett dem en tillhörighet, roliga minnen, varit ett stöd eller hjälpt dem på något sätt. Donationer, även testamentdonationer, handlar alltså ofta om att det finns ett känslomässigt band mellan givaren och mottagaren.
Jag kan ta mig själv som exempel. Min mamma fick en MS-diagnos för snart 15 år sedan. Innan mamma hade fått sin diagnos visste jag väldigt lite om MS. Efter diagnosen läste jag på om sjukdomen, behandlingsmöjligheter och så vidare. Sen insåg jag också att det finns organisationer som arbetar för att hjälpa och stöda personer, och deras anhöriga, med MS. Sedan dess har jag varit månadsgivare till en sådan organisation.
En respons jag fick under planeringsarbetet med kampanjen var om jag tyckte det var okej att vi skulle lansera en kampanj som i princip handlade om att vi skulle tala positivt om människors död? Nja, det har aldrig varit kampanjens syfte att tala positivt om detta. Däremot handlar kampanjen om att det finns många sätt att stöda civilsamhällets verksamheter på. Här och nu men också i framtiden.
Med Framtidsgåvan ville vi skapa en kampanj med flera olika element:
- Upplysning. Upplysning om att ett sätt att stöda organisationer är genom donationer. En typ av donationer är testamentdonationer.
- Information. Att bredda tillgången på information kring testamentdonationer.
- Gemensam kommunikation. Tanken om att om vi organisationer samarbetar kring att informera brett kring ett visst tema så får det en bättre genomslagskraft vilket i förlängningen också kan leda till bieffekter som till exempel donationer.
Detta för mig tillbaka till det jag skrev i början. Fundraising är kommunikation och kommunikation är fundraising.
Donationer är just det. Ett sätt att hjälpa oss.
Civilsamhället domineras just nu av information om nedskärningar av statsunderstöd. Ekonomin för civilsamhället, nu och i framtiden, är i stort fokus. Då måste vi göra vad vi kan för att öppna alla möjligheter till att få människor att förstå hur de kan hjälpa och stöda oss. Och donationer är just det. Ett sätt att hjälpa oss.
Kampanjen är nu på väg in i sin sista fas. I slutet av maj månad har kampanjen varit igång under fem månader. Den har fått god synlighet och det jag framför allt tar med mig in i kampanjens slutspurt är att det går att samla många organisationer kring ett visst tema och tillsammans nå ut med vårt budskap.
Jag menar att att vi måste tänka och göra på detta vis. Att kraftsamla tillsammans.
För om inte vi organisationer själva berättar om vilka behov vi har och olika sätt att stöda oss på – hur ska då människor i allmänhet kunna veta att dessa olika behov och sätt finns? Jag ser Framtidsgåvan som en typ av pilotkampanj, ett koncept. Fortsättningen blir då att fundera på ny kampanj, i liknande format, kring annat tema. Eller?
I Finansieringsfunderingar-bloggen skriver projektledare Robert Nilsson om vad arbetet med olika finansieringskällor för förbunden får honom att fundera på.
