Vem tar ansvar för kunskapen om civilsamhället?

igår kl. 15:30
I Finland behöver forskningen om civilsamhället en bättre struktur som sträcker sig bortom enskilda projekt. Forskningen skapar bättre förutsättningar för beslut som svarar mot samhällets faktiska behov. Kunskap om civilsamhället är också kunskap om demokrati, trygghet och samhällets motståndskraft.

Text: Nadina Vihinen
Bild: Kim Malmberg

Civilsamhället förväntas visa sin betydelse, mäta sina effekter och försvara sin finansiering. Men kunskapen om sektorns roll kan inte bygga enbart på organisationernas egna rapporter. För att beslutsfattare ska förstå civilsamhällets särdrag och fatta hållbara beslut behövs långsiktig, oberoende forskning.

Organisationerna kan inte ensamma bära bevisbördan

I oktober presenterade AnDo – Ansvarsfullt Donerande (mer känt som VaLa – Vastuullinen Lahjoittaminen) de finländska resultaten i World Giving Report 2026.  Bland annat Mikko Lehtonen från Finansministeriet deltog i panelen som diskuterade de finländska resultaten. Han poängterade att det offentliga i hög grad har lämnat organisationerna ensamma med uppgiften att visa varför de behövs och vilken effekt deras arbete har. När narrativet kring civilsamhället samtidigt har blivit mer negativ blir det allt svårare för organisationerna att nå ut om behovet av sin verksamhet.

AnDos material, den finländska delen av World Giving Report 2026, visar också varför frågan är viktig. Mer än en fjärdedel av finländarna uppger att de inte känner till organisationernas effekter eller sina egna möjligheter att delta och påverka. Det pekar på ett tydligt kommunikationsbehov, men också på ett kunskapsproblem. Organisationer behöver självklart följa upp och synliggöra sin verksamhet, men oberoende forskning behövs därtill för att resultaten ska kunna granskas långsiktigt, jämföras och sättas in i ett större samhälleligt sammanhang.

Forskning påverkar dessutom vilken bild som skapas av civilsamhället. Det som undersöks systematiskt blir synligt i samhällsdebatten, tas på allvar och kan lättare beaktas i beredning och beslutsfattande. Detta är ett av de mål Förbundsarenan vill lyfta inför riksdagsvalet 2027; förståelsen för civilsamhället inom den offentliga sektorn behöver öka och forskning om civilsamhället prioriteras.

– Det vi inte forskar om bygger vi heller inte utbildning och kunskap kring. Då uppstår ett kunskapsunderskott. I dag saknas en tillräckligt faktabaserad och långsiktig förståelse för civilsamhällets verksamheter och funktioner, vilka effekter de skapar och vilka följder nedskärningar får över tid, säger Emilia Juslin, verksamhetsledare för Förbundsarenan.

Kunskapsunderskottet får också demokratiska konsekvenser. När de offentliga stöden minskar tvingas organisationer höja medlemsavgifter, skära ner verksamhet eller lägga ett allt större finansieringsansvar på deltagarna. Det drabbar särskilt organisationer med små eller snävt avgränsade målgrupper, som har begränsade möjligheter att bredda sin finansiering. Om möjligheten att delta och göra sin röst hörd i allt högre grad beror på den egna betalningsförmågan blir civilsamhället mindre tillgängligt. Då riskerar färre erfarenheter och perspektiv att nå beslutsfattandet, samtidigt som demokratin stegvis urholkas.

I Sverige finns en tydligare forskningsmiljö

I Sverige har forskningen om civilsamhället byggts upp som ett eget kunskapsområde. Magnus Karlsson är professor i civilsamhällesvetenskap vid Marie Cederschiöld högskola och har lett högskolans Centrum för civilsamhällesforskning. Hans forskning rör bland annat civilsamhällets sociala dimensioner, beredskap och människors vilja att engagera sig i kriser.

Karlsson deltog i Organisationskonferensen 2026 i september och lyfte då fram civilsamhället som en grund för demokratisk resiliens och generell tillit. Civilsamhället skapar nätverk och möjligheter att delta, men stärker också människors psykosociala- och problemlösningsförmågor samt vilja att hjälpa till när samhället utsätts för påfrestningar. Karlsson betonar dock att sambanden behöver framställas nyanserat. Samhällsengagemang verkar höra ihop med motståndskraft, men är det så att engagemanget skapar motståndskraften eller är det de redan resursstarka som deltar?

Hans slutsats är ändå tydlig: ett inkluderande samhälle, generell tillit och ett brett förenande socialt kapital ger bättre förutsättningar att samarbeta också med människor man inte känner. Ett samhälle som stänger ute människor riskerar däremot att skapa misstro, minska engagemanget och på sikt försvaga beredskapsviljan. Det här visar varför forskning om civilsamhället inte är en smal sektorsfråga, utan en del av kunskapen om demokrati, trygghet och samhällets motståndskraft.

- Det finns ett livaktigt samarbete mellan forskargrupper i flera av de nordiska länderna när det gäller forskning om det civila samhället. Tyvärr saknar vi ofta en mer stadigvarig representation från Finland. En sådan representation skulle vara välkommen eftersom vi ser Finland som ett intressant jämförelseland bland annat när det gäller relationen mellan stat och civilsamhälle. För egen del söker jag för närvarande kontakt med forskare som studerar det civilasamhället i Finland i relation till det civila försvaret, säger Magnus Karlsson.

Kunskap är en del av civilsamhällets infrastruktur

I Finland finns forskning som berör organisationer, frivillighet och delaktighet, men forskningen är splittrad mellan institutioner, ämnen och enskilda projekt. När det saknas en tydlig och långsiktig forskningsmiljö blir kunskapsproduktionen beroende av tidsbundna utlysningar och enskilda forskares initiativ. Det gör det svårare att följa förändringar över tid och att ge den offentliga sektorn en samlad bild av civilsamhällets särdrag och samhällsbetydelse.

Om civilsamhället ska höras i lagberedning och samhällsplanering behövs mer än enskilda utvärderingar. Finland behöver oberoende forskning som följer civilsamhällets strukturer, finansiering, engagemang, effekter och förändrade roll över tid. Det offentliga behöver ta ansvar för att sådan kunskap kan byggas upp och användas.

Organisationerna ska fortsätta utveckla sin egen uppföljning och effektmätning. Men de kan inte ensamma bära ansvaret för att bevisa civilsamhällets betydelse. Forskning om civilsamhället är en del av demokratins, beredskapens och den kunskapsbaserade politikens infrastruktur.


Artikeln är skriven som en del av Förbundsarenans påverkansarbete inför riksdagsvalet 2027. Läs mer om våra målsättningar här. 
Artikeln har uppdaterats med Magnus Karlssons citat 18.11 kl. 14:50.