Text: Sandra Ahtola
I år fyller Svenska Kvinnoförbundet 110 år. Det betyder att vi har haft en kvinnorörelse som fört en kamp om jämställdhet på svenska längre än vad landet Finland varit självständigt. Parallellt med den finländska kvinnorörelsen har Finland under sina första hundra år demokratiserats avsevärt, både sett till det politiska systemet och demokratiska värden.
På hundra(tio) år har exempelvis många viktiga milstolpar nåtts i arbetet för jämlikhet mellan könen. Jämställdhetskampen tog ursprungligen avstamp i det offentliga rummet: kvinnor fick rösträtt och rätt att kandidera i val, kvinnor fick delta i utbildning och småningom blev det accepterat också för kvinnor att arbeta utanför hemmet. En demokratiseringsprocess som heter duga, helt klart.
Sakteliga kom en förskjutning att ske från det offentliga till det privata: fokus började också läggas på vad som skedde innanför hemmets fyra väggar. Frågor om jämställdhet i parrelationen och familjelivet började lyftas på bordet och därigenom blev också det privata politiskt.
Sedermera har också en annan förskjutning kunnat skönjas: idag betonar många feministiska aktörer könets mångfald. Vi kan inte bara titta på diskrimineringsstrukturer som omfattas av dikotomin kvinna-man, utan vi måste också inkludera transpersoner eller individer som inte identifierar sig som någondera, de icke-binära. Jämställdhetsfrågor är inte längre bara kvinnosaksfrågor, även om de också är det, utan även könsminoriteters, sexuella minoriteters och mäns rättigheter och ställning bör beaktas. Svenska Kvinnoförbundet jobbar överlag för ett samhälle utan diskriminering, vare sig den grundar sig på kön, etnicitet, socioekonomisk bakgrund, ålder, funktionsnedsättning eller något annat.
I vårt förbund jobbar vi också aktivt med att lyfta frågor som tangerar både det offentliga och privata. Ofta går dessa även in i varandra, som t.ex. i familjeledighetsreformen. Vi vill att kvinnorna ska få en bättre ställning på arbetsmarknaden, men vi vill också att männen ska sporras till att ta mer ansvar för skötsel av barn och hem. En annan av våra hjärtefrågor är motverkandet av det könsbaserade våldet. Våld förekommer i närrelationer. Våld finns på nätet, i form av hot och hat. Våld brukas i form av hedersvåld, psykiskt och fysiskt. Oberoende av grunden till våldet kan vi aldrig godkänna det och blunda för problemet. Våld är våld är våld, och i eftersträvandet av individers frihet är ett liv fritt från våld det minsta vi kan kräva.
När Finland tar steget in i sitt andra århundrade står det klart att många feministiska milstolpar är uppnådda, men att många likväl återstår att uppnå. Jämställdhet är en del av mänskliga rättigheter som förutsätter ständig och kontinuerlig bevakning, vilket högerpopulismens frammarsch världen över gett alltför många exempel på under de senaste åren. Demokratiseringsprocesser är ingen evolutionär utveckling, hur mycket vi än skulle vilja det. Istället kan det vara klokare att betrakta den demokratiska utvecklingen som en pendel. Ibland svänger den mot progressivitet, ibland mot konservatism.
Och där pendeln börjar svänga mot det inskränkta, icke-toleranta, värdekonservativa samhället, där är det desto viktigare att aktörer som värnar om demokrati och mänskliga rättigheter står stadigt kvar för att förhindra den olyckliga riktningen. För när pendeln en gång svängt, kan följderna vara ödesdigra. Även om vi har mycket att fira just i år, bör vi hålla i minnet att arbetet för ett ännu bättre samhälle fortsätter.
Sandra Ahtola är politisk sekreterare på Svenska Kvinnoförbundet.
